KR 47:89

kr0004700089
Varsinais-Suomi — Turku
Ganander, Christfrid
1789

Metadata

COL: Ganander, Christfrid
INF: Mytologian sanakirja esimerkkirunoin höystettynä
LOC: Turku
PUB: J. C. Frenckell
SGN:
TEOS: Mythologia Fennica
TMP: 1789
TOP: Kirjalliset runot
TOS: Tietokirja
YOP: 1789

WÄINÄMÖINEN
eller Wainemoinen; en af de förnämsta Finska Gudamagter; beskrifves näst Ilmarinen, såsom rådande i luften, vatnet och elden: Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa, ljungade i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.
     3  Wäinämöinen walkia walosa.
     4  Tuli wuori arpal arpelemaan,
     5  Maita matkustelemaan.
     6  Rotkot wuoren waeltamaan,
     7  Wieläpä runno rohkiasti,
     8  Mäen laxosa sywäsä,
     9  Wuoren suuren runnakosa.
     10  Sielläpä sinä wammuxet rakenat,
     11  Keihät terävät teroitat — —
     12  Teräwixi teit teräxet
Wäinämöinen kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation den äldste Guden, Himmelske Fadren, synbart och ljusligen kände Guden. Græc. fainomenos, lucens, splendens. fanaios Zeus, plendidus Jupiter, nitidus — est cognomen Apollinis. Scapula.Wäinämöises kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:
     14  Waippa wanhan Wäinämöisen
     15  Kaapu kauka Lappalaisen
     16  Sepä tänne tuotuwohon,
     17  Suurillen sotikeoillen
Wäinämöinen ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, dårföre anropas Hiki wanhan Wäinämöisen.Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person Ukko wanha Wäinämöinen — — —Han är ofta med Ilmarinen i sällikap i hedenhös tiden; men efter Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med Neitsu Maaria Emonen, som tyckes taga högra handen, såsom et fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: Itte wanha Wäinämöinen ja neitty Maria Emonen, utan at göra skilnad på tiden. — Än sedan Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: Itse llmoinen Jumala, itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän — — När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra hjelpa.Wäinämöinen berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt. Hans bälte var beprydt med fjädrar och plumer — Han synes varit bevingad som Mercurius, och klädd som en American i dun, som ses af efterföljande Runa, där Maria anmodas, at nappa en vingfjäder af Wäinämöises skärp, at smörja med:
     19  Siwalla simanen siipi
     20  Wyöltä wanhan Wäinämöisen,
     21  Wyöltä ainosen kapeen.
     22  Ryck en honingsfull vinge
     23  Ifrån den gamla Wäinämöises bälte (midja),
     24  Den förnämste mannens lif.
Wäinämöises barn voro en dotter Kiwutar, och en son, af mariage de conscience, med en hafs-fru aflad, som kunde bota bölder; han åberopas i följande stycke.
     26  Nosta miekkasi merestä,
     27  Lapiosi lainehista,
     28  Jollas ruhtat rupia.
     29  Eli painat paisuita — —
     30  Du Wäinämöises naturliga (i löndom aflade) Son!
     31  Lyft up dit svärd ifrån hafvet,
     32  Din spade (tre-uddiga gastel) ifrån vågorne,
     33  Hvarmed du krossar utslaget,
     34  Eller ock krystar bölderna —
Hafsvatnet torde ock vara torkande och helande i synnerhet när en Wäinämöises son blef Doctor.Fogelfångare, Jägare och skogsmän anropa Wäinämöinen, at slå på sin Harpa, på det dess ljufliga klang, må låcka fram alt villebråd — såsom följande Linnun-pyytäjän sanat gifva vid hand:
     36  Itte wanha Wäinämöinen
     37  Teki kalliolla kandeletta.
     38  Kust on koppa kandelessa?
     39  Koiwusta wisa-perästä.
     40  Kust' on naulat kantelessa?
     41  Tammesta tasaiset oxat.
     42  Kust' on kilet kantelessa?
     43  Jouhista hyvän orihin
     44  Lemmon warsan wahteista — —
     45  Ite wanha Wäinämöinen
     46  Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat.
     47  Soittamahan sormillansa.
     48  Ei ilo ilolle käynyt,
     49  Soitto soittollen tajonnut.
     50  Kuhtu nainehet urohot.
     51  Ei ilo ilolle käynyt,
     52  Soitto soitolle tajonnut.
     53  Ite wanha Wäinämöinen
     54  Otti soiton sormillensa,
     55  Käänsi käyrän polwillensa,
     56  Kanteleen kätensä alle:
     57  Wasta ilo ilolle käwi.
     58  Soitto soitolle tajoisi.
     59  Ej sitä metässä ollut.
     60  Neli jalkasta jaloa.
     61  Lintu parwia parasta.
     62  Jok ej tullut tuiskuttain,
     63  Karhukin aidalle kawahti,
     64  Soitettua Wäinämöisen.
     65  Mielus Mehtolan Emäntä,
     66  Tapiolan tarkka neito,
     67  Wedä riistasta rekiä,
     68  Tawaraista taluttele,
     69  Kohden kulta langojani.
Sammaledes anropade Fiskare Wäinämöinen, om likaledes då förfärdigade en Harpa, hvarpå han spelte så ljufligt och kraftigt, at Fiskarne sprittade af glädje, sjelfver Hafs-Frun, Sirener och Delphiner högde sig up på vattubrynet och på hafs-stranden, at lyss —. Ja, sjelfva Wäinämöinen var så pathetisk och rörd af sin musique, at tårarne af glädje nedtilrade; såsom föregående och flere sådane gamla Runor tydeligen gifva tilkänna. O! en oförliknelig virtuose!WÄINÄMÖINEN el. ÄINEMÖINEN. Poëternes Patron. Sjelf den yppersteSkald — Finlands Apollo — Harpors (Kanteles) stämmare ochFabriqueur. En ypperlig Orpheus, som med sin sång feck näcken, fiskaroch alla skogs-djur, at glättigt lyss och röras.Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med sin yngre Bror Ilmarinen; bygde skepp och båtar — Den unge Resen Joukawainen disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt — Se Joukkawainen.Den kunnige och vördige Wäinämöinen bygde sjelf pråmar och håpar; hvarom Runan berättar:
     71  Ite wanha Wäinämöinen
     72  Weisti wuorella wenettä,
     73  Kalliolla kalkutteli:
     74  Ei kirves kiween koske.
     75  Eikä kalka kalliohon
Wäinämöinen ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa vördades som et palladium mot skott, bly och krut:
     77  Waippa wanhan Wäinämöisen,
     78  Kaapu kauko Lappalaisen,
     79  Sepä tänne tuotuwohon,
     80  Suurilta sotikedoilta,
     81  Weri pellon penkereiltä — —
     82  Jonga suojasta sotinen,
     83  Jonga tappelen takoa
Wäinämöinen öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder Eiwinder och Smider, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga Jätten Joukkawainen erfara. Hans infallen voro lifliga och hans tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd. Ofta hade Weden Emäntä, Hafs-frun, Näcken och Åge, med de andra små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren Kaweh eller Hallbordur, den samme som Apollo, vore hans fader, och hade lärt honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar och skogs-djur, näckar och fiskar, Tapio och Mehtola, med foglar och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga sång.Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa, sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som trotsar all Grækisk och Italiensk musik:
     85  Sittek vanha Wäinämöinen
     86  Istuxen itek ripahan,
     87  Otti soiton sormillensa,
     88  Käänsi käyrän polwillehen,
     89  Kantelen kätensä alle.
     90  Soitti wanha Wäinämöinen;
     91  Wasta ilo ilolle käwi,
     92  Soitto soitolle tajusi.
     93  Ei sitä metässä ollut,
     94  Jalan neljän juoxewata,
     95  Koiwin koikelehtamata,
     96  Jok ei tullut kuulemahan,
     97  Tehessä Isän iloa,
     98  Wäinämöisen soitellessa:
     99  Karhukin aidalle Kawahti
     100  Soitettua Wäinämöisen.
     101  Ei sitä metässä ollut,
     102  Kahen siiwen suikawata,
     103  Jok ei tullut tuiskuttain,
     104  Ei sitä meressä ollut,
     105  Ewän kuuden kulkewata,
     106  Kahexan waeltawata.
     107  Jok ei tullut kuulemahan
     108  Itekkin Wein (weden) Emäntä,
     109  Rinnoin ruoholle rojahti.
     110  Wetäy wesi kivvelle,
     111  Wahtallehen waiwoaxen.
     112  Isestänni Wäinämöisen
     113  Wedet juoxit silmistähän,
     114  Kaseammat karpaloita,
     115  Pyyliämmät pyyn munia,
     116  Reheille rinnoillehen
     117  Rinnoiltahan polvvillehen.
     118  Jaloilla jalkansa päälle,
     119  Putoisit wesi pisarat
     120  Läpi wijden willa waipan,
     121  Sarka kauhtanan kahexan.
     122  Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen
     123  Sjelf på fiolen (sätet),
     124  Tog stränga — spelet emellan sina fingrar,
     125  Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän,
     126  Harpan stälde han på sin hand.
     127  Den vördige Wäinämöinen spelte;
     128  Då blef det en fullkomlig glädje utaf,
     129  Och spelet liknade en riktig concert.
     130  Det var ej i skogen något
     131  På fyra fötter löpande,
     132  På sina långa ben (belingar) skänglande.
     133  Som icke kom at lyss,
     134  Då fadren sjelf väkte glädje,
     135  Då Wäinämöinen sjelf spelte:
     136  Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården,
     137  Då Wäinåmbinen slog på harpan.
     138  Ej fans någon i skogen,
     139  Som flyger hvinande med två vingar,
     140  Som ej kom lika som ur och damb
     141  Ej heller af alt hvad i sjön fans,
     142  Som rörs med sex senor,
     143  Simmar af och an med åtta årar,
     144  Som icke kom at lyss (höra).
     145  Sjelfva vatnens moder (hafs-frun),
     146  Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset,
     147  Och makade sig på en strand-hälla,
     148  Dragandes sig up besvärligen på buken.
     149  Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon
     150  Tildrade tårarne,
     151  Något större än tranbär,
     152  Litet drygare än hjerp-ägg,
     153  På hans vidöpna, breda, modiga bröst,
     154  Och ifrån bröstet på knän,
     155  Och dädan på föttren;
     156  Hans tårar (vattudroppar) föllo
     157  Genom fem ylle-vepor,
     158  Genom 8 valmars jackor.

The similar poems were computed automatically using an optimized weighted alignment algorithm (Janicki, 2022) on sequences of verses.

Similar poems

SKVR VI2 liite III 10. 45 %
SKVR XII1 80. 32 %
SKVR XII1 74. 31 %
SKVR XII1 74 α. 17 %
SKVR XV 64. 13 %
Wanha Kalevala 22 11 %
SKVR XV 63. 11 %
SKVR XII1 93. 11 %
SKVR VI1 54. 10 %
SKVR IX2 18. 10 %

Contains poems

SKVR XII2 7918.   86 %
JR 03254   83 %
SKVR XII2 7917.   82 %
SKVR XII2 5998.   79 %
SKVR XII2 5371.   74 %
SKVR XII1 15.   69 %
SKVR XV 662.   62 %
SKVR XIII1 1351 a.   58 %
SKVR VII1 313.   58 %
JR 85447   56 %
SKVR VII1 297.   52 %
SKVR XII2 6620.   52 %
JR 02408   51 %
JR 02534   50 %
SKVR VII1 322.   50 %